Nordisk Bibel- och Bokmuseum är ett museum som har primärt fokus på en bok – Bibeln. Det kan kanske uppfattas som en väldigt snävt fokus i det universum av böcker som finns, vilket är en legitim invändning. På samma gång är Bibeln en väldigt viktig bok, som haft stort inflytande på tro, kultur, språk, politik och mycket annat. Och så är Bibeln en bok i raden av andra böcker, och därför är det bokhistoriska perspektivet inte att undgå, även när man ser på Bibeln som ett kulturhistoriskt objekt.[1]
Bokhistoria är ett eklektiskt forskningsområde, utforskande och sökande, som blandar flera olika mera etablerade historiska perspektiv, för att försöka förstå bokens plats i historien och samhället.
En viktig del av bokhistoria omfattar läsningens historia.[2] Som sådan är läsningens historia också tämligen omfattande, och ser på vad man läst, hur man läst, vem som har läst, var man har läst och läsningens roll i de samhällen som har studerats, och läsningens föränderliga väsen över tid. Läsningens historia spänner därför över intellektuell idéhistoria till social- och kulturhistoria, ja, ibland också ekonomisk historia och teknikhistoria, om man är intresserad av hur många som vill läsa en viss bok, eller en viss sorts litteratur, och handeln med böcker, i allt från bokhandelns utveckling till marknadsföring av böcker.
Särskilt svårt att fånga är den del av läsningens historia som tangerar psykologi och kognition. Hur kan man veta vad en enskild läsare uppfattar och tolkar det som läses? Är varje läsupplevelse unik? Här krockar på ett sätt det idéhistoriska och socialhistoriska perspektivet, eftersom det är en slagsida mot de som kunde läsa och de som hade resurser, tid och möjligheter att själva skriva om sina läsupplevelser. De tillhörde nästan alltid en elit i samhället.
Läsningens historia, om vi går tillbaka i tiden, blir då en produkt av det vi har att tillgå av historiskt material, och det har en tydlig slagsida, socialhistoriskt sett.
Kyrkohistoriskt är läsningens historia kanske som mest intressant om man ser det utifrån en lång tidsperiod och med uppkomsten av protestantismen. Martin Luthers utrop om ”sola scripta” (endast skriften) var också en uppmaning till alla kristna att läsa själva. Innan dess, i den katolska kyrkan, stod huvudsakligen prästerna för läsningen och tolkningen av Bibeln, något de sedan förmedlade vidare till församlingen.[3]
Man skall också vara medveten om att med tryckkonstens uppkomst, den ökande läskunnigheten och med inspiration från reformationen fokus på Skriften, ökade också antalet tolkningar av Bibeln, något som inte minst det växande antalet konfessionella inriktningar vittnar om sedan 1500-talet.
Det går att läsa Bibeln på många olika sätt, vilket historien visar oss. Bibelns texter, innehåll och budskap har alltid varit diskuterade, och varit grunden för många olika teologiska tolkningar, diskussioner och strider. Oftast har det utvecklat sig en konsensus, det som ibland kallas ortodoxi (renlärighet), men det har aldrig saknats motstämmor.
En av de mest självklara anledningarna till det är att Bibeln är en bok som består av många olika genrer och stilar, och att dess tillkomst sträcker sig över tusen år. Det finns ingen konsensus bland forskare om när, och var de olika texterna är tillkomna och vem som skrivit dem. I själva verket är detta fortsatt en levande och spännande debatt bland forskare.
Den kristna bibeln, som alltså består av de två testamentena, tolkades redan av de tidiga kyrkofäderna på olika sätt. Kyrkofäderna läste och skrev, och kommenterade varandra. Oftast var det en ”dialog” och ”skriftväxling” som utspann sig över tid. Någon tolkade och skrev något, som en annan kyrkofader senare plockade upp och kommenterade därför att hans tolkning var annorlunda, eller därför att han sökte stöd i det som en tidigare kyrkofader skrivit.
Det var på många sätt en utdragen skriftväxling, om nu skriftväxling är det rätta ordet.
När man försöker förstå de olika kyrkofädernas sätt att läsa Bibeln är det viktigt att förstå att kyrkofäderna inte var några akademiker eller forskare i en modern mening. De var kyrkomän, inte sällan biskopar, med ansvar för regioner, menigheter, församlingar och alla troende som hörde dem till.
De läste Bibeln, och skrev ned sina tankar, för att hjälpa, leda och förklara för aktivt, levande kristna, samtidigt som de också, och inte så sällan, skrev för att försvara kristendomen mot en oförstående omvärld. Det gäller särskilt de tidiga kyrkofäderna. De skrev för att förklara och försvara sin tro.
Hur man läste Bibeln var i sig inte den viktigaste frågan. Det var dess innehåll som var avgörande. Och så flätades de två aspekterna, form och innehåll, ihop, därför att det i praktiken är svårt att skilja dem åt.
Innan vi kommer in på de olika tidiga kyrkofäderna och deras läs-sätt, är det också viktigt att påpeka att de på många sätt var influerade av den grekisk-romerska filosofin och tankevärld. Den antika klassiska högre utbildningen inkluderade flera områden, däribland grammatik, retorik och dialektik, det senare en metod där man söker förena olika perspektiv för att genom rimliga resonemang komma fram till en sanning.
Man kan säga att för många, men inte alla, kyrkofäder utgjorde den antika världens syn på kunskap en slags textanalytisk verktygslåda, som de använde sig av. De begrepp som följer kommer alltså i många fall från en då redan existerande terminologi. Flera av kyrkofäderna vandrade, både bildligt och bokstavligen in i kristendomen efter att på andra ställen sökt efter meningen med livet, på jakt efter sanningen, många gånger från en antik tankevärld.
På vilka sätt kunde man då, och kan också idag, läsa Bibeln?
Den enklaste skillnaden, som de flesta moderna läsare är medvetna om, är den mellan den så kallade bokstavliga läsningen och den figurativa, eller allegoriska läsningen. Det är en skillnad som är viktig, men som trots det rymmer en del nyanser som är intressanta, särskilt när man försöker förstå hur de tidiga kyrkofäderna läste Bibeln.[4]
Men det finns andra sätt att läsa Bibeln, som inte bara tar sin utgångspunkt i vad en text säger, utan inkluderar läsaren och läsarens funktion i läsandet. Då handlar det mera om vad texten gör med den enskilde som läser texten. En sådan läsning kan kallas den spirituella läsningen, hur texten inverkar på den som läser. Närbesläktat med den spirituella läsningen är den anagogiska tolkningen av en text. Anagogisk läsning betyder att man tolkar texten på ett sätt, så att den leder uppåt, själva ordet är grekiskt och betyder uppstigning. I det sammanhanget kan man också tolka läsningen som att tolkningen relaterar till det som skall hända, alltså en slags profetisk läsning.
En annan typ av läsning är den som brukar betecknas som typologisk. Den läsningen grundar sig i det enkla faktum att Bibeln består av två testamenten, en före Kristus kommer till jorden, och en efter det att han varit på jorden och uppstått.
Den typologiska läsningen är viktig för de kristna, och betyder i praktiken att det gamla testamentets texter läses på nytt, med nya ögon, efter Kristus ankomst till jorden, alltså en slags nytolkning av de gamla texterna i ljuset av det som senare har inträffat.
Sedan kan man läsa Bibeln med historiska ögon, men då inte främst med historiekritiska ögon, utan som en berättelse där Guds mening med sin Skapelse och med människan successivt blir allt tydligare. Det fanns ju en tid innan Bibeln fanns tillgänglig för människan, och det gamla testamentets texter fanns före det nya testamentets texter. Kanske inte ens berättelsen är avslutad ännu?
Alla läsningar eller sätt att läsa Bibeln och följande slutsatser hänger förstås, och oundvikligen, samman med teologiska tolkningar. Man läser Bibelns texter med en förförståelse, en teologisk föreställning, hur oavklarad den än kan vara, sedan kan läsningen förändra den teologiska tolkningen, eller förstärka och fördjupa ens egen teologiska övertygelse.
Lyfter man blicken ytterligare, framstår all läsning och tolkning av Bibeln nästan som en digital, eller svartvit övning, i den meningen att läsningen i hög grad präglas av om man tror eller inte tror. Men bara nästan, för visst är det så, att många också kommer till tro, eller ibland slutar tro, när de studerar Bibeln.
Så låt oss se närmare på kyrkofäderna och de tidiga läsningarna av Bibeln.[5]
Markion (c. 85-c.160)
Den förste som kanske skall nämnas och som hade en explicit föreställning av hur man skulle läsa Bibeln var Markion ibland betecknad som en gnostiker, även om det är något oegentligt, och som var en av de första att anses som en kättare.
Markion räknas absolut inte till kyrkofäderna, men det är svårt att gå förbi honom då han var så tidig, och så väldigt tydlig på just läsningen.
Markion var upptagen av den för honom uppenbara skillnaden mellan det Gamla Testamentet och det Nya Testamentet, så till den grad att han ifrågasatte om det Gamla Testamentets Gud kunde vara det Nya Testamentets Gud.
En av grunderna för Markions tolkning av Bibeln var att han avfärdade all allegorisk läsning av Bibeln. Därmed menade han också att de första kristna hade missuppfattat Herren och att det Nya Testamentets skrifter hade blivit korrumperade av det faktum att de första kristna var omvända judar, som i allt för hög grad varit bundna av tradition och så att säga dragit samman Herrens ord med den gamla läran.
Med det som utgångspunkt satte Markion i gång med att redaktionellt rensa de existerande texterna. Den resningen var våldsam och omfattande. Till slut var det inte mycket som återstod, bara en förkortad version av Lukasevangeliet, och 10 av Paulus brev. Men även dessa texter konstituerade ett problem för Markion, efter också de citerade avsnitt från det gamla testamentet. Följaktligen, i enligt med det teologiska tankesystem han utarbetat, blev även dessa redaktionellt ändrade av honom.[6]
Ur ett läsande-perspektiv, är det intressant att notera att Markions far troligen var en tidig biskop, i staden Sinope, vid Svartahavskusten. Markion var väl beläst i hela Bibeln, dels det Gamla Testamentet, dels stora delar av det som idag konstituerar det nya testamentet.
Det totala avfärdandet av all slags allegorisk läsning fick alltså i fallet Markion drastiska konsekvenser.
Kyrkofäderna var betydligt mera nyanserade.
Som en parentes kan också nämnas att Markion blir ihågkommen därför att han är den första som faktiskt explicit menar vilka texter som skall ingå i Bibeln och inte. Därmed kan man koppla honom till en annan fascinerande historia, nämligen den som handlar om kanoniseringen, alltså den långdragna process som till slut resulterade i det som idag konstituerar vår moderna Bibel.
Irenaeus (ca. 130 – 202)
Irenaeus är en av de tidigaste kyrkofäderna. Han är känd för att vara den första som explicit valde ut de 4 evangelierna vi har idag, som de tillförlitliga. Han är kanske också mest känd för sin skrift Mot heretikerna (Adversus Haereses), där han vände sig mot gnostikerna.
Irenaeus var kritisk till att gnostikerna fann (eller uppfann) dolda meningar i Skriften. Han menade att Skriften betydde det den sa, att den är tydlig, och tydligt artikulerar de fundamentala punkterna i kristendomen. Men han menade inte att allt var uppenbart med en gång. Bibelns lärdom krävde flit, vilja, hängiven fromhet, sanningsälskande, dagliga studier, meditation och bön hos läsaren.
Irenaeus intygade att en del passager i Bibeln inte var helt lätta att förstå och tyda. Därför uppmanade han läsaren att försöka tolka de svåra delarna genom linsen till de tydligare delarna och genom att se till helheten.[7] Därför är han mest känd för den hermeneutiska funktionen som tron spelade för tolkningen av Bibeln, att allt läsande var en växelverkan mellan tro och studium av bibeltexter.
För Irenaeus spelade själva texten stor roll när det gällde att tolka vad den betydde. Alla otydligheter som finns i en text kan återföras på två alternativ; antingen så måste man frångå den stringenta läsningen för att upprätthålla författarens intention, eller så måste man mena att den stringenta läsningen är den som representerar författaren avsikt. I det senare fallet är man alltså bunden till att tänka vidare på en text som man inte riktigt förstår. Irenaeus valde det senare alternativet.
Tertullianus (ca. 160 – ca. 225)
Kyrkofadern Tertullianus följde på många sätt i Irenaeus fotspår. Han trodde på Skriftens enkelhet, men också han brottades med hur man skulle förstå det som verkade dunkelt. På samma sätt som Irenaeus menade han att det dunkla kunde upplysas av det som var mera ljust i Bibeln. Men kanske mera tydligt än Irenaeus argumenterade han för att helheten var viktig, att läsningen och tolkningen av Bibeln var en hermeneutisk spiral eller cirkel, där helhet och delar speglades i varandra, för att uppnå mera klarhet.[8] Inom litteraturvetenskapen använder man begreppet intertextualitet, som betecknar att en text aldrig står ensam, utan i en kontext (sammanhang, utifrån en viss position) och kan tolkas och speglas i andra texter.
Nu var Tertullianus ingen systematisk teolog i någon strikt mening, och hans metod eller snarare metoder för att läsa Bibeln var mest retoriskt motiverade, i den meningen att han gick till storms mot de han menade vara kättare, såsom gnostikerna och andra.[9] Han anpassade därför sin läsning (bokstavlig, allegorisk, spirituell) efter hur han kunde möta sina intellektuella motståndare med goda argument.[10]
Tertullianus läsning av Bibeln var också baserad på att han menade att tron och traditionen på ett sätt stod över texten, därför att texten dokumenterar traditionen, alltså kyrkans praktik och utbredning. Det blev för Tertullianus ett starkt argument mot heretikerna, eftersom deras läsning av Bibeln och deras referenser till apokryfer, som inte var en del av traditionen, kunde betecknas som fria fantasier.
Klemens av Alexandria (ca. 150 – ca 217)
Klemens av Alexandria är mest känd för att förena grekisk filosofi, särskilt platonismen med kristen teologi. Han anses också vara en pionjär av den allegoriska metoden, något som sedan utvecklades vidare av Origenes.[11] Klemens var en bildad man som var väl känd med grekisk filosofi och litteratur, och hade därför i hög grad tillägnat sig den grekiska textanalytiska verktygslådan.
Den grekiska, textanalytiska verktygslådan bestod av ett antal sätt att uppklara otydligheter i en text. En var att placera den aktuella texten i ett sammanhang, både ett historiskt (vem, var, för vem, när, varför) och ett textuellt, alltså sådana saker som genre, om den förhåller sig till eller kommenterar alternativt bygger på andra texter. En annan sak var att identifiera specifika individer i texten, placera dem historiskt om det gick, men även analysera deras personligheter och karaktärsdrag. Man studerade också texten innehåll vad gäller geografi, var utspelar det sig som beskrivs i texten. Alla studenter uppmanades att ha egna listor över speciella ord eller begrepp i texten, och notera de vanligast förekommande. Också ordens etymologiska ursprung studerades.
Framför allt var textens och de olika individernas anständighet något som måste bedömas. Handlade en individ i texten i enlighet med vad som ansågs passande till den individens position i samhället, dess personlighet och karaktärsdrag. Men denna anständighetsbedömning gällde också textens författare. Här återspeglas i hög grad den grekiska kulturens skarpa hierarkiska, sociala ordning.
Man studerade också berättelsens konsistens och handling. Stod individernas handlingar någorlunda i överensstämmelse med deras karaktär? Även stilistiska drag bedömdes. Det ansågs exempelvis opassande för en skribent att ge för många detaljer i början av en berättelse.
När det kommer till en texts anständighet var det dock en sak som överskuggade allt annat. Var texten sann? Något som blir väldigt aktuellt när det gäller kyrkofädernas läsning av Bibeln. En osann berättelse var oanständig.
Inom parentes kan också nämnas att en grammatiker brottades med ett problem som vi inte brottas med idag. Manuskript på den tiden var skrivna i något som kallas scripta continua, där man inte lämnade mellanrum mellan orden. Allt flöt ihop i en ändlös rad med bokstäver, vilket kunde orsaka en hel del förvirring.[12] Ett annat problem var att förstå den rätta syntaxen, hur orden var ordnade efter varandra, och om ordningen var sådan att skribentens mening framkom tydligt. Syftningsfel är ett exempel på ett syntaxproblem.
En annan textuell fråga man var upptagen av var textens ”ekonomi”. Rörde sig berättelsen framåt på ett effektivt sätt, eller var den pyntad med onödigheter, hörde delarna av texten ihop, och var de ordnade i rätt följd. Textens ekonomi var alltså en bedömning av hur texten var organiserad, och organiseringen hängde tätt samman med textens mening.
Alla antog att en skribent var konsistent och logisk. Uppkom det oklarheter under läsning av en text, avfärdade man inte det med att skribenten inte kunde uttrycka sig ordentligt, utan letade efter den avsedda meningen med texten. Igen spelade växelverkan mellan helhet och delarna en avgörande roll för att uppklara eventuella tvetydigheter.[13] Det gällde också texter som tydligt innehåll gåtor eller symboler, då var det särskilt uppenbart att skribenten avsåg något underliggande, som behövde avtäckas.
Allt detta var Irenaeus, Klemens, Origenes, och många andra kyrkofäder bekanta med. Det betyder att de hade en verktygslåda som de kunde använda, och bygga på, utan de att för den skull använde den oreflekterat.
Mycket av det Klemens menade om läsningen av Bibeln återkom, mera utvecklat hos Origenes. En intressant aspekt rörande Klemens är hans användning av egna tolkningsmetaforer, som mera pekar på hur bibelläsaren kunde förstå sin egen läsning. Klemens liknar Bibeln med en blomsteräng, där det finns massa intressanta och ljuva blomster och sig själv med ett bi, som flyger från blomma till blomma och samlar nektar i sin ”honungsmage”.
Närliggande är hans metafor om att läsaren behöver idissla det han läser, alltså i praktiken läsa, tänka över och minnas det han läst, i flera omgångar, för att verkligen kunna förstå det han läst. Han använde också metaforen om att läsningen gjorde att läsaren samlade på sig skatter, som han kunde ha nytta av vid förnyad läsning.
I allt pekar Klemens här på en självreflexion eller medvetandegörande av läs-strategier, som nog kan vara nyttig för alla som läser.
Origenes (ca. 185 – ca. 254)
Origenes var en synnerligen produktiv kyrkofader och lärjunge till Klemens. Han var också något som man idag skulle kunna beteckna som en professionell skribent. Han kunde försörja sig själv och sin familj med sitt skrivande. Många anser honom som den som startade något som kan kallas vetenskaplig bibeltolkning, även om det epitetet nog skall tas med en nypa salt, lite beroende på vad man kan anse som vetenskap.
Men Origenes hade en sofistikerad ingång till Bibelläsning där han menade att man kunde läsa Bibeln på flera olika sätt (som heller inte var ömsesidigt uteslutande): bokstavligen, historiskt, allegoriskt, moraliskt och spirituellt.[14]
Det som är relativt sett nya med Origenes är hans historiska läsning av Bibeln, som absolut inte utesluter andra läsningar. Inte heller var han ensam om den historiska läsningen av Bibeln, men han såg Bibelns historiska händelser och deras djupare mening som ingående i Guds plan för frälsning av mänskligheten.
Ett sådant exempel är Origenes läsning av Exodus. För honom var detta en faktisk framställning av israeliternas befrielse från det egyptiska slaveriet. Men han menade också, som en allegorisk tolkning, att berättelsen pekade på en djupare spirituell mening – själens befrielse från synd, och den kristnes vandring från syndens slaveri till friheten att leva i och med Kristus.
Andra gånger kunde han avfärda en bokstavlig läsning. Känd är hans utläggning i boken De Principiis om Skapelsen och Eden i Genesis. För att citera honom direkt:
”Nu, vem är det [be!] som är i besittning av förstånd, som anser uttalandet vara lämpligt, att den första dagen, och den andra, och den tredje, där även både kväll och morgon nämns, existerade utan sol, och måne, och stjärnor — den första dagen till och med utan en himmel? Och vem är så okunnig att han tror att Gud, som om Han hade varit en trädgårdsmästare, planterat träd i paradiset, i Eden mot öster, och ett livets träd i det, det vill säga, ett synligt och påtagligt träd av trä, så att den som åt av det med kroppsliga tänder skulle få liv, och, genom att äta av ett annat träd, skulle komma till kunskap om gott och ont? Ingen, tror jag, kan tvivla på att uttalandet om att Gud vandrade på eftermiddagen i paradiset, och att Adam låg gömd under ett träd, är relaterat bildligt i Skriften, för att något mystiskt innehåll ska kunna indikeras genom det. [Översatt från engelska av HW]”[15]
I samma del i boken som ovan citat är hämtat från, argumenterar Origenes med andra exempel, och menar att de inte kan läsas bara bokstavligt, att det i det bokstavliga, och historiskt riktiga, finns invävt och infogat saker, som inte kan vara historiskt riktiga, men som måste accepteras av läsaren som spirituellt viktiga.
Här är det klokt att inte dra alltför långtgående slutsatser av Origenes ganska bastanta uttalande om hur han menade skapelseberättelsen borde läsas. I grunden menade Origenes att Skriften hade två meningar – en bokstavlig och en spirituell mening. Den förra var förståelig och uppenbar för alla, den senare för de som vill och har intresse (och förmåga) att söka under orden yta. Det senare kan bara ske genom den korsfäste Kristus, menade Origenes, som öppnar upp Skriftens mysterier.
I citat ovan finns i början ordet ”be” inskjutet, och det är ingen tillfällighet. Precis som många andra kyrkofäder ansåg han läsningen som en del, kanske den allra mest betydelsefulla, av trons olika element. Att be ansågs vara en nödvändighet om man ville tränga djupare in i, och förstå, Skriftens alla dimensioner.
Kristus var, enligt Origenes, närvarande men dold i det Gamla testamentet. Kristus och det nya testamentets evangelier, förvandlar på så sätt också det Gamla Testamentet till ett evangelium, menade Origenes.
Origenes använde sig själv av liknelser när han skulle förklara bibelläsningens metodiker. För att förklara varför man ibland kan uppleva Bibeln som motsägelsefull, som om den säger saker som verkar motsägas på andra ställen, liknade han Bibeln och läsningen vid en harpa, ett instrument med många strängar och läsaren vid en musiker. För när den som inte kan något om musik börjar knäppa på strängarna, kan det låta väldigt disharmoniskt. Men när en musiker som hör Guds harmoni sätter sig vid harpan, så skapas Guds musik, för musikern vet när han skall knäppa på lagens strängar och när han skall knäppa på evangeliernas eller profeternas strängar.
Det är för övrigt från Origenes vi har fått begreppet om den anagogiska tolkningen.
Precis som Irenaeus och andra kyrkofäder, rekommenderade Origenes en komparativ metod för läsningen av Bibeln, där man som läsare skulle leta efter liknande ord och idéer i andra delar av Bibeln för att förstå det aktuella avsnittet.
Innan vi går vidare är det också viktigt att nämna att Origenes var upptagen av att hitta den verkliga och ursprungliga betydelsen av den bibliska texten genom att jämföra olika språkliga versioner av texterna. Mest känd i det avseendet är hans Hexapla, en så kallad polyglott, där de olika versionerna av det Gamla Testamentet ställdes bredvid varandra i 6 kolumner. Den första kolumnen bestod av den hebreiska texten, de tre följande av olika grekiska översättningar av den hebreiska texten, den femte en redigerad version av Septuaginta, och den sjätte kolumnen av ytterligare en grekisk översättning.
Som han skrev i ett annat manuskript, hoppades han på så sätt, med Guds hjälp, kunna komma över eventuella oklarheter.
Augustinus (354–430)
Den kanske mest inflytelserika kyrkofadern av dem alla när det gäller hur man kan läsa Bibeln är Augustinus.[16] Han skrev en hel bok om hur man enligt hans uppfattning skulle gå till väga – De Doctrina Christiana – där han utvecklade tankar om skillnaden mellan saker (res) och tecken (signa). Ord (skrivna och talade) är de vanligast förekommande tecknen. En sak är en sak, men ett tecken är något som ger oss möjlighet att tänka på mer en den konkreta saken som tecknet pekar på.[17]
Han är upptagen av att vi måste ha omfattande kunskap om världen, såsom naturkunskap, historia, medicin och mycket annat, det som Augustinus betecknade som ”saker” helt enkelt, så att vi vet vad tecknen pekar på och vi kan undvika missförstånd.
När det gäller tolkningen av Skriften får detta konsekvenser för hur han tänker kring tvetydigheter. Om ett ord pekar på en sak i Bibeln, så kan ordet först tolkas bokstavligen. Men sedan kan saken i sin tur symbolisera eller illustrera något annat på ett figurativt sätt. För exempel kunde orden ”ett gammalt träd” peka på ett gammalt träd, men orden kunde också symbolisera (figurativt) ett långt liv.
Augustinus menade också, i linje med de andra tidiga kyrkofäderna, att dunkla avsnitt i Bibeln kunde lysas upp av de mera förståeliga, något som fick honom att formulera en maxim om att Skriften är Skriftens uttolkare.
Utgångspunkten för all läsning av Bibeln var dock ödmjukhet och kärlek. Det var i sin ordning att någon misstolkade avsnitt i Bibeln men förstod andemeningen i dess helhet så att orden används för att bygga kärlek, felet var inte ondskefullt eller hade för avsikt att bedra.
Ett tydligt exempel på hur Augustinus balanserade bokstavlig och metaforisk läsning är hans tolkning av Rom 12:20, som lyder ”Men är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud.” Den första meningen skall förstås bokstavligen, den andra metaforiskt, menade Augustinus. Att läsa den andra bokstavligen skulle uppmana till en ond gärning, och det skulle strida mot allt som står i Bibeln om att älska Gud och älska sin nästa som sig själv. Vad du gör genom att följa den första meningen bokstavligen är att lägga bildliga glödande kol på hans huvud i den andra meningen. Genom att ge din fiende mat och vatten så får du honom att ångra sin stolthet och ångra att han varit fiende till någon som nu bistått honom i sin nöd.
Augustinus menade också att det oklara i Skriften fanns där helt medvetet, för att hindra missriktad stolthet under läsarbetet och förhindra en känsla av tillfredshet, som ju, enligt Augustinus, lätt låter bli att uppskatta det som förstås utan ansträngning.
Allegorisk läsning
Vad menar man då med att läsa en text allegoriskt? Generellt betyder det helt enkelt att man läser texter och tolkar dem som liknelser, bilder eller symboler. Ett närbesläktat begrepp är figurativt språk, alltså att ett väldigt konkret begrepp plötsligt används i utvidgat syfte, som en symbol för något annat, att man går från något konkret till något abstrakt. Man kan också säga att en allegorisk berättelse är en utsträckt eller utvidgad liknelse.
Fabeln är en allegorisk genre som fått ett eget namn, därför att den är en övertydlig allegori. Det ger knappast mening att läsa en fabel bokstavligt. Djur kan inte prata, åtminstone inte så vi människor förstår det.
Andra typer av allegorier blir tolkningsmässigt svårare, där den bokstavliga och allegoriska tolkningen inte nödvändigtvis behöver utesluta varandra. De kan båda vara sanna. Det bokstavliga som beskrivs rymmer då en djupare sanning, utan att det beskrivna i sig är osant.
Ett klassiskt exempel från Bibeln är liknelsen om den barmhärtige samariten, i Lukasevangeliet 10:25-37. En man, på väg från Jerusalem till Jeriko, blir överfallen av rövare och lämnas svårt skadad vid vägkanten. En präst och en levit vek åt sidan när de såg mannen och passerade. Men en samarier stannade, fylldes av medlidande och sköte om mannens sår och tog honom till ett värdshus, där han också betalade för mannens vistelse.
Det är Jesus som berättar liknelsen, därför att en rabbi frågar Jesus, vem som räknas till ens nästa, såsom det dubbla kärleksbudet föreskriver.
Själva grundpoängen i liknelsen är på sitt sätt enkel. Din nästa kan vara vem som helst du stöter på som behöver hjälp, och du skall visa din kärlek i handling. Liknelsen rymmer dock även läst helt bokstavligt, dimensioner som idag kanske inte är fullt lika tydliga för en modern läsare.
Vägen från Jerusalem till Jeriko var en farlig väg, ökänd för sina faror och rövare. Den var på den tiden känd som ”blodets väg”, och vägen slingrar ganska brant nedåt från Jerusalem till Jeriko.
Men det som kanske också är mindre tydligt idag är att samarier och judar verkligen låg i konflikt med varandra. Samarier var ”fienden”, och det var ju till judiska lärda som Jesus riktade sin parabel. Så budskapet var inte bara älska din nästa och utan också älska din fiende.
Hur läste då kyrkofäderna Lukasevangeliet och berättelsen om den barmhärtige samariten?
Origenes beskrev liknelsen också som en allegori för den kristna läran. Den fallne mannen vid vägsidan var Adam och vägen mellan Jerusalem och Jeriko är vägen från paradiset till världen. Rövarna är de onda makterna, prästen är lagen, leviten symboliserar profeterna, och samariern är Kristus. Såren symboliserar olydnad, och åsnan som bär den sårade mannen till värdshuset är Kristus mänskliga kropp, och värdshuset i sin tur är den kristna kyrkan, och värden kyrkans ledare. Och till slut symboliserar samarierns löfte om att han skall återkomma, Kristus återkomst till jorden.
Den här allegoriska läsningen av texten blev nästan universell inom kyrkan. Förutom Origenes, förespråkades den också av Irenaeus, Klemens av Alexandria (ca. 150 – ca 217), Johannes Chrysostomos (ca. 349 – 407), Ambrosius av Milano (ca. 337 – 397) och Augustinus av Hippo (354 – 430).
Kan man läsa liknelsen på det sättet? Kanske, kanske inte. Det finns moderna teologer som menar att man måste skilja på en allegori, avsedd av skribenten, och innehållande en avsiktlig, men kanske dold mening, och en allegorisering av en text av en läsare, som kanske inte nödvändigtvis överensstämmer med skribentens avsikt. Det senare är att påtvinga texten en mening som den inte har.[18]
Huruvida den allegoriska meningen som de tidiga kyrkofäderna läste ut ur liknelsen överensstämmer med Lukas avsikt, kan vi nog aldrig få svar på.
Men det som också denna allegoriska läsning visar, är att den bokstavliga och den allegoriska läsningen inte utesluter varandra. Det är fullt möjligt att läsa liknelsen mera bokstavligt, och då vara säker på att skribenten avsåg den läsningen, samtidigt som man kan läsa berättelsen allegoriskt och vara mindre säker på, men inte kan utesluta att skribenten, också avsåg att en sådan läsning var möjlig.
Men det har alltid funnits en spänning mellan alltför bokstavlig läsning och alltför allegorisk läsning. Origenes är ett intressant exempel på en kyrkofader som både bejakar den allegoriska läsningen, samtidigt som han varnar för allt för vidlyftiga allegoriska tolkningar.[19] Det råder ingen tvekan om att han menade att de allegoriska tolkningarna kunde avslöja en djupare mening i Skriften, och att den nog på många sätt var viktigare för en fördjupad tro och kunskap.
Några avslutande reflektioner
Det är två övergripande fenomen (eller spänningar) som återkommer när man försöker förstå hur de tidiga kyrkofäderna läste Bibeln (och också hur vi moderna läsare kan läsa den).
- Spänningen och dynamiken mellan bokstavlig och figurativ läsning
- Spänningen och dynamiken mellan delar och helhet
Den dynamiken är att bokstavlig och figurativ läsning av Bibeln utgjorde ett spektrum och kompletterade varandra, snarare än att de alltid stod i ett motsatsförhållande. De uteslöt på inget sätt varandra. Men när detta spektrum spändes upp, var ytterpunkterna alltid problematiska. Bokstavlig läsning i meningen att de skildrade historiska händelser, saker som faktiskt skett, var sällan problematiska. Andra delar, där texten innehåll något som uppenbarligen, enligt deras tolkning, var menat som en metafor, och egentligen betecknade något annat, kunde bli mera problematiska.
Då var det inte sällan att någon kyrkofader explicit menade att en allt för bokstavlig läsning blev för dumt.
Den vidlyftiga allegoriska läsningen kunde också stöta på patrull, när den helt enkelt ansågs för fantasifull, för långtgående och för konstig. Liknelsen om den barmhärtige samariten är ett sådant exempel ovan. Även om de flesta tidiga kyrkofäderna anslöt sig till den allegoriska tolkningen, var det senare teologer som motsatte sig den. En sådan var reformatorn John Calvin, som avfärdade tolkningen som absurd och menade den stred mot liknelsens naturliga mening.
Men mellan ytterpunkterna finns det goda möjligheter att se på bokstavlig och allegorisk läsning som att de kompletterar varandra.
Till slut är det också klokt att inse att både den bokstavliga och den allegoriska tolkningen inte är helt okomplicerade i sig. Det säger sig exempelvis nästan själv att en allegorisk tolkning är bunden av textens struktur, av berättelsen historia, av dess tidsdimension, i den meningen att något händer, följt av något annat, att antalet aktörer eller subjekt i texten, skapar en ram inom vilken också den allegoriska läsningen måste röra sig.
Även den bokstavliga läsningen är en läsning som måste följa språket regler. Alla språk är fyllda av det som kan kallas stelnade metaforer, bilder, som blivit så integrerade i språket att de inte längre uppfattas som bilder. Dessa stelnade metaforer är så vanliga att vi inte tänker över dem. Att börja fundera över dem hindrar våra tankar. Det finns massor av triviala exempel. ”Tiden går” är ett uttryck som i grunden är en metafor. ”Går”? Har den två ben? Vart går tiden någonstans? Ut genom dörren? Går den vilse? Varför springer inte tiden?[20]
Den stelnade metaforer är heller inte entydigt stelnade. Några är väldigt fasta, medan andra är mindre stelnade. Även sådana uttryck som kan uppfattas som entydiga är mindre dolda metaforer, som exempelvis ”IT-bubbla” eller ”börskrasch”.
Den andra dynamiken är att läsa Bibeln som helhet eller som delar, men också att läsa svårbegripliga avsnitt i ljuset av de mera förståeliga.
Böckernas bok är på ett sätt en antologi, en samling med texter, ganska olikartade, med olika genrer eller formspråk. Vi har redan sett att de flesta tidiga kyrkofäderna ansåg att man skulle läsa horisontellt, alltså jämföra olika delar av Bibeln med varandra, om tolkningen blev svår, men även, som Origenes, mera generellt, för att fördjupa sig, för att utveckla sin tro.
En uppenbart horisontell och allegorisk läsning finner vi inom den typologiska läsningen, den läsning av Bibeln som parallellställer berättelse och händelser i det gamla testamentet med händelser i Jesus liv. Det handlar inte här främst om explicita förutsägelser i det gamla testamentet, även om det är en viktig del av den typologiska läsningen, utan snarare om en fördjupad läsning av berättelser i GT i ljuset av reinkarnationen. Den gamla texten framstår med en ny mening, gärna då med som en illustration och en sanning som visar sig ännu mera betydelsefull.
Den typologiska läsningen är en viktig beståndsdel i kristendomen generellt. Den börjar egentligen redan i det Nya Testamentet. Ett exempel är i Rom 5:14, där Paulus skriver att Adam motsvarar honom som skulle komma. Även i evangelierna är referenserna till det Gamla Testamentet många.
På ett sätt är det inte helt riktigt att kalla den typologiska läsningen för läsning. Det är snarare en teologisk tolkning, som binder ihop den hebreiska bibeln med det Nya Testamentet. Själva lässtilen är figurativ och allegorisk. Begreppet typologi kommer från grekiskan, där personer eller uttalanden ses som typer som ersätts av antityper (ordet anti – som ungefär betyder motsvarande).
I förhållande till helhet och delar kan man därför med viss rätt hävda att den typologiska läsningen är en helhetlig allegorisk läsning av det Gamla Testamentet utifrån ett kristet perspektiv. Både Origenes och Augustinus utvecklade och omfamnade denna, mera systematiskt baserad lässtilen när det gällde det Gamla Testamentet.
Efterord
Hela denna artikel är tänkt som ett hjälpmedel för den som är intresserad av Bibeln utifrån ett bokhistoriskt perspektiv, och särskilt läsningens historia. Den är tänkt som en teologiskt neutral framställningen av hur (ett urval av) de tidiga kyrkofäderna läste Bibeln, och kan kanske tjäna som inspiration för den som själv läser Bibeln.
[1] För en översiktlig, kort artikel om bokhistoria som forskningsfält och de perspektiv man kan anlägga, rekommenderar jag Robert Darntons artikel ”What is the History of Books” Daedalus 111(3), 65-83, som finns att lasta ned från Internet. Darnton föreslår en övergripande modell för bokhistorisk forskning, där bokens kretslopp i samhället tydliggörs, från skrivande, till tryck och distribution, till läsandet. Essän är återgiven i en bok där han samlar flera perspektiv på boken: Robert Darnton, The Case for Books: Past, Present, and Future (2009). En klassisk och nyskapande bok är Elisabeth Eisenstein, The Printing Revolution in Early Modern Europe (1979). Den har sedan kommit ut i flera reviderade och kompletterade upplagor. En annan tidig bok som hade stort inflytande var Lucien Fevbre och Henri-Jean Martin, L´Apparition du Livre (1958), som behandlade franskt tryck och bokhandel. (Engelsk titel är The Coming of the Book.) Idag bedrivs det ganska omfattande bokhistorisk forskning, även om fältet är litet i jämförelse med många andra, äldre historiska specialområden. I Norge finns det en bokhistorisk forskningsgrupp på Universitetet i Oslo. I Sverige bedrivs bokhistorisk forskning på Lunds universitet. När det gäller Bibelns bokhistoria, är forskningen till stor del koncentrerad på redan existerande teologiska och religionshistoriska institutioner, där man också studerar det som kallas manuskriptkulturen (innan boktrycket), och bokhistoria ingår inte sällan som en del i det som kallas bibelvetenskap. Bibelvetenskapen i sig har växt fram och utvecklats från det som i äldre tider benämndes biblisk exegetik (från det grekiska ordet förklara). Den här artikeln är i hög grad baserat på de tidiga kyrkofädernas exegetik och utgör ett utsnitt av deras förklarande, koncentrerad på läsarter, alltså typer av läsande.
[2] En god översikt är: Alberto Manguel, A History of Reading (1996, 2014).
[3] En god sammanfattning av kristendomens och kyrkans historia är: Justo L. Gozalez, The Story of Christianity (1984), ett tvåbandsverk, där första delen heter ”The Early Church to the Dawn of the Reformation” och andra delen heter ”The Reformation to the Present Day”. Den kyrkohistoriska litteraturen är mycket omfattande, och i praktiken omöjlig att vare sig ta del av och desto mindre att sammanfatta. Man får börja någonstans och efterhand utvidga sitt läsande. Den allra första bok som räknas som en kyrkohistorisk bok är den bok (eller 10 böcker av kortare format) som Eusebios av Caesarea skrev: Kyrkohistoria. Böckerna ”publicerades” efterhand som de skrevs. Dateringen av det som idag kallas Kyrkohistoria är därför osäker, med ett totalt spann mellan 303 och 325. Boken är heller inte att räkna som en modern, forskningsbaserad, historisk framställning, utan skriven utifrån de konventioner som rådde då den skrevs. Den innehåller trots det ovärderliga sakuppgifter som använts för alla senare kyrkohistoriska framställningar.
[4] En sammanfattning när det gäller bokstavlig och allegorisk (eller figurativ) läsning av Bibeln är: John C. Cavadini, ”From Letter to Spirit: The Multiple Senses of Scripture” i Paul M Blowers and Peter W. Martens (eds), The Oxford Handbook of Early Christian Biblical Interpretation (2019). Det finns de som gör en distinktion mellan figurativa och allegoriska framställningar och läsningar, där det figurativa (metaforiska) förstås i mera begränsad mening, som ett förståelseverktyg medan det allegoriska kan ses på som en utvidgad metafor, gärna med mera undervisande ambitioner. Någon strikt gränsdragning går inte att göra.
[5] För den som är intresserad av kyrkofäderna mera generellt, deras liv, verkan och tänkande finns det en god introduktion i: Peter Halldorf, 21 kyrkofäder (2000); original på svenska men också översatt till norska 2012.
[6] Gonzalez, The Story of Christianity, del 1, sid 73-80; Bart d. Ehrman, Lost Christianities: The battle for Scripture and the Faiths We Never Knew (2003), sid 102-112; Det finns inte mycket bevarat av det Markion skrev själv. Hans teologi och tankar är huvudsakligen kända genom de motskrifter som uppstod. Tertullianus skrev exempelvis hela fem böcker som behandlade Markion och hans åsikter.
[7] Brendan Harris, ”Irenaeus’s Engagement with Rhetorical Theory in his Exegesis of the Johannine Prologue in Adversus Haereses 1.8.5-1.9.3”, Vigiliae Christianae 72 (2018), 405-420.
[8] Hermeneutik är vetenskapen om att rätt tolka en text, eller läran om förståelse. Den hermeneutiska spiralen är ett begrepp som skall illustrera växelverkan mellan tolkning och nya erfarenheter eller idéer. När en läsare har tolkat en text, och sedan möter nya erfarenheter eller får ny kunskap, kan en ny läsning ge en ny tolkning av texten hos läsaren.
[9] Geoffrey Dunn, Tertullian (2004), se särskilt sid 13-20.
[10] Om Tertullianus som en trons försvarare, se Dagfinn Stærks förord i Dagfinn Stærk (red.), Tertullian: Forsvarsskrift for de kristne(2024).
[11] Harold Clifton Ward-III, Clement of Alexandria and the Creative Exegesis of Christian Scripture, Durham E-Theses, Durham University (2017): http://etheses.dur.ac.uk/12088/
[12] För en detaljerad och fascinerande översikt över scripta continua, och interpunktion generellt, och dess historiska utveckling, se: M.B. Parkers, Pause and Effect: Punctuation in the West (1992). Det är lätt för en nutida människa att uppfatta detta som bara konstigt, men då bör man betänka att texter i antiken huvudsakligen var tänkta som underlag för muntliga framföranden. Scripta continua var alltså också ett sätt för den som skulle framföra texten att själv sätta in pauser, betoningar, rytm, så att texten blev till levande, talat språk. På ett sätt var texten ett arbetsunderlag. Därtill kommer det mycket praktiska faktum att papyrus och pergament var dyrt, mellanrummen kostade helt enkelt dyrbar plats.
[13] Avsnittet om hur antiken studerade texter baserar sig på Ward, kapitel 3.
[14] Ronald E Kline, Origen: An Introduction to His Life and Thought (2019);
[15] Origenes text är hämtad från https://www.newadvent.org/fathers/04124.htm (2024)
[16] Litteraturen om Augustinus är omfattande. Han skildrar sin väg till kristendomen i en slags självbiografi, Bekännelser (Confessiones), (ca 397). Se också Halldorf, sid 146-168.
[17] Det finns många översättningar av Augustinus verk, till exempel RPH Green, De Doctrina Christiana (Oxford Early Christian Studies), (1995); vanligen kallas DDC för On Christian Doctrine på engelska.
[18] George Bradford Caird, The Language and Imagery of the Bible (1980), 165.
[19] Ronald E Kline, Origen: An Introduction to His Life and Thought (2019)
[20] Se till exempel George Lakoff & Mark Johnson, Metaphors We Live By (1980).
